-

Jag ser mig själv som en ganska känslokall människa. Men det är fel, jag tror att jag är känslokall bara för att jag är egoistisk och har svårt att få känslor för andra människor. Men när jag väl öppnat mig för någon är jag sårbar precis som alla andra. Och jag hatar det, för när det sen händer något gör det så jävla ont. Det gör så ont att jag önskar att jag bara kunde vara ännu mer kall..Men jag antar att jag kommer bli det en vacker dag, totalt frusen.

Jag är 18 år, och har redan gått igenom mer än de flesta gamlingar. Och om några år är jag väl ännu mer fucked up, ännu mer känslokall. Eller inte, om några år kanske det är frid och fröjd för då är det över. Då har Gud satt gränsen över hur mycket jag ska få gå igenom.

Jag önskar jag hade någon, en person, en hund, en guldfisk eller en familjemedlem jag kunde dela med mig till. Någon jag litade på till 110 % och kunde berätta alla mina hemligheter för. Men det är omöjligt, jag vågar inte ens skriva mina hemligheter i min dagbok. Jag tänker aldrig på dem, de hälsar bara på i de stunder jag är så fucked att jag inte vet upp eller ner.

För jag förstår inte varför man ska älska när det gör ont. Jag förstår inte det roliga är med att öppna sig för någon som sen kommer vända dig ryggen. Jag har gått igenom min värsta smärta, och jag tänker inte låta mig själv hamna där en gång till. Jag är smartare än så, och inte i samma behov av kärlek som jag var då.

Mina tankar far inatt. Jag tänker på precis allting i en jävla soppa.

ångest. panik. känslosamma psykbryt. svart vit tänkande. gränslandet. seperationsångest. impulsivitet. piller. ge mig cigg. sönder trasig inifrån och ut. Jag kan inte komma loss mina fucking nät som håller fast mig och det är det värsta med min sjukdom, jag kan inte komma loss.

Det krävs så lite för att jag ska tappa taget, det krävs så lite, och när jag hamnar där igen finns det inget jag inte är kapabel till att göra. Jag gör allt för att komma loss..allt..Jag försöker fokusera, skriva, röka, andas in och ut men de kommer tillbaka till mig och hånler i mitt ansikte, rakt i mitt ansikte.
De kunde le bakom min rygg sådär som man gör när man skrattar åt någons fula klänning på stan, men de gör det i mitt ansikte så fucking respektlöst att jag får lust att riva sönder mig själv dra ut mitt inre, allt, jag vill krossa knäskålar mot deras pannor, skada, höra skriken, skratta tillbaka..Jag vill det.

Ibland vill jag vara den där lilla tjejen som inte visste vad människor var kapabla till. Jag vill sitta på min gunga, i tron om att mamma och pappa är lyckliga, och livet kommer alltid vara enkelt. Jag var 6 år när min barndom togs ifrån mig. Den där tjejen som inte visste hat, jag känner inte igen henne längre. Vi är samma person, vi har samma dna, men jag känner inte henne längre.. Det var då lek och skratt togs ifrån mina ögon och lämnade kvar två svarta brunnar.

Jag är inte stabil. Jag vill bli frisk.



"she is living on borrowed time
she's a beauty, the sweetest one alive
she's so ashamed, but she's not the one to blame"